19 september 2005
"Never wear camouflage in a country that you've invaded"
En insikt som en bekant kom till när han besökte Guatemala.
09 september 2005
Los Angeles själ
Jag har hittat Los Angeles själ - Silverlake.
Nu kan jag äntligen andas ut och känna mig tillfreds med att åka hem.
Det här är Los Angeles i Stockholmstermer:
Silverlake - Södermalm
Venice - Kungsholmen
Hollywood - Fridhemsplan
Beverly Hills - Östermalm
Culver City - Hornstull
Santa Monica - Lidingö
Marina Del Rey - Hammarby Sjöstad
Nu kan jag äntligen andas ut och känna mig tillfreds med att åka hem.
Det här är Los Angeles i Stockholmstermer:
Silverlake - Södermalm
Venice - Kungsholmen
Hollywood - Fridhemsplan
Beverly Hills - Östermalm
Culver City - Hornstull
Santa Monica - Lidingö
Marina Del Rey - Hammarby Sjöstad
06 september 2005
Kändisögonblick
Kändisögonblick 1: Jag har blivit fotograferad av den ansedda (i de kretsarna där sånt han gör är ansett) Cobra Snake. http://www.thecobrasnake.com/partyphotos/looseloose/index.html.
Kändisögonblick 2: Jag har förstått att min capoeiratränare är med i den ansedda (i de kretsarna där dåliga filmer från tidigt 90-tal är ansedda) capoeirafilmen "Only the Strong". Killen till höger på den översta bilden: http://www.dacascos.com/insideonlythestrong.html. Här får man även en uppfattning om filmens djup.
Kändisögonblick 2: Jag har förstått att min capoeiratränare är med i den ansedda (i de kretsarna där dåliga filmer från tidigt 90-tal är ansedda) capoeirafilmen "Only the Strong". Killen till höger på den översta bilden: http://www.dacascos.com/insideonlythestrong.html. Här får man även en uppfattning om filmens djup.
02 september 2005
Händelser
Det här är vad som har hänt folk omkring mig sedan jag kom hit.
En fick sitt visum försenat när han var i Europa och kunde inte återvända till USA förrän två veckor senare än planerat. Detta innebar att han fick två veckors betald semester, utöver de två veckorna som man normalt har per år. I Sverige skulle det alltså vara som att få fem veckors betald bonussemester.
En fick sitt visum försenat när han var i Europa för att han hade råkat hamna på en lista över terroristmisstänkta. (Det ordnade sig dock och det visade sig att han inte var terrorist, vilket alla som känner honom skulle kunna intyga på en gång om ambassaden hade frågat oss.)
En tvättade sina jeans med passet i fickan och har därför inte längre något visum, vilket innebär att han inte kan åka någon annanstans än till sitt hemland där han måste spendera den dyrbara korta semestern i huvudstaden för att ordna med visumet.
En av de ovanstående har varit med om allt det ovanstående (betald semester på grund av visumstrul, terroristlistad på grund av visumstrul, tvättat bort visumet vilket innebar visumstrul).
En var inne på en bensinstation och betalade för sin bensin när en blodig man kom in. Han hade precis blivit skjuten i magen och hon fick skjutsa honom till sjukhuset och agera terapeut eftersom han trodde att han skulle dö. Det gjorde han inte dock.
En fick sin surfbräda stulen ur sin låsta bil under de få minuterna som han var och köpte mat.
En fick problem med sin bil just som han hade kört hundra mil rakt in i öknen för att ha en öde ökensemester över helgen. Bilen klarade sig dock hela vägen hem.
En var i Mexico och demonstrerade mot de orättvisa arbetsförhållandena. När polisen kom, ville de deportera alla utlänningar, varpå hon och flera andra tvingades tränga ihop sig i en bil och fly därifrån och hålla sig gömda. En mexikansk man som polisen misstog för utlänning fick bevisa sitt medborgarskap genom att sjunga nationalsången.
En fick sitt visum försenat när han var i Europa och kunde inte återvända till USA förrän två veckor senare än planerat. Detta innebar att han fick två veckors betald semester, utöver de två veckorna som man normalt har per år. I Sverige skulle det alltså vara som att få fem veckors betald bonussemester.
En fick sitt visum försenat när han var i Europa för att han hade råkat hamna på en lista över terroristmisstänkta. (Det ordnade sig dock och det visade sig att han inte var terrorist, vilket alla som känner honom skulle kunna intyga på en gång om ambassaden hade frågat oss.)
En tvättade sina jeans med passet i fickan och har därför inte längre något visum, vilket innebär att han inte kan åka någon annanstans än till sitt hemland där han måste spendera den dyrbara korta semestern i huvudstaden för att ordna med visumet.
En av de ovanstående har varit med om allt det ovanstående (betald semester på grund av visumstrul, terroristlistad på grund av visumstrul, tvättat bort visumet vilket innebar visumstrul).
En var inne på en bensinstation och betalade för sin bensin när en blodig man kom in. Han hade precis blivit skjuten i magen och hon fick skjutsa honom till sjukhuset och agera terapeut eftersom han trodde att han skulle dö. Det gjorde han inte dock.
En fick sin surfbräda stulen ur sin låsta bil under de få minuterna som han var och köpte mat.
En fick problem med sin bil just som han hade kört hundra mil rakt in i öknen för att ha en öde ökensemester över helgen. Bilen klarade sig dock hela vägen hem.
En var i Mexico och demonstrerade mot de orättvisa arbetsförhållandena. När polisen kom, ville de deportera alla utlänningar, varpå hon och flera andra tvingades tränga ihop sig i en bil och fly därifrån och hålla sig gömda. En mexikansk man som polisen misstog för utlänning fick bevisa sitt medborgarskap genom att sjunga nationalsången.
27 augusti 2005
Bra saker med Los Angeles
Med tanke på responsen jag har fått på mina mail så har jag förstått att det nog inte har framgått tidigare - jag gillar LA och trivs toppen här. Så jag tänkte dela med mig av några saker som jag verkligen uppskattar.
1. Bussen.
Jag åker buss varje dag till jobbet. Det tar en timme och bussen svänger bara en gång, precis innan jag går av.
Först en bakgrundshistoria så att djupet av min uppskattning gentemot min buss i LA framgår: Jag minns med en lätt illamående känsla bussresorna mellan Kungshamra och Bromma när jag pluggade på THS i Stockholm. Först efter en hel termin förstod jag att jag kunde ta den snabba 177:an istället för den långsamma 509:an, som svänger in på en ny väg så fort den får chansen. Jag brukade alltid vara sen med läxorna så jag gick på 509:an i Kungshamra och slog upp min tjocka läxbok. Någon gång efter 20 minuter började jag bli åksjuk och kallsvettas och slog ihop boken. Så gott som återställd klev jag av bussen i Bromma, bara för att slås emot av ångorna från reningsverket som ligger på väg till skolan. Halvt omtöcknad kom jag opåläst till lektionen och var inte helt i form igen förrän efter rasten.
Bra nummer 1 med min buss i LA: Eftersom buss nummer 333 inte svänger på en timme kan jag utan problem läsa hela vägen utan att må illa.
Bra nummer 2 med min buss i LA: Det händer alltid något på buss nummer 333.
Häromdagen var det stor dramatik. Den svarta busschauffören ville inte ge en biljett till en mexikansk kvinna trots att hon hade betalat. Hela bussen engagerade sig i deras argumentation och det anklagades till höger och vänster om rasism och diskrimination varpå busschauffören vägrade att köra en meter till och precis innan jag gick på nästa buss kom polisen och skulle reda ut problemet.
Det är alltid någon som sitter längst fram och pratar högt och ljudligt med busschauffören. Det var t.ex. på bussen som jag fick reda på bomberna i London, jag har lärt mig om livet som hemlös och som krigsveteran och om busschaufförens lingvistiska teorier.
De har precis infört en TV med nyheter på bussen, där jag förra veckan kunde läsa om Sverige under rubriken "Oddly enough news". Tydligen har statsminister Göran Persson talat till folket och beklagat den regnigaste sommaren på 13 år och för att göra svenskarna lite gladare hade han först lovat mer jobb, men när det inte fungerade hade han riktat in sig på svenskarnas svaga sida: svamp. Mycket regn ger mycket svamp.
2. Portishead-fåglarna.
Fåglarna som är med i en av Portisheads låtar bor här i Venice, vilket innebär att man varje dag när man hör fåglarna undermedvetet får samma känsla som när man lyssnar på Portishead.
3. Solen.
Det är alltid solsken i Los Angeles. (Utom på natten.)
4. Portionerna.
De gångerna som maten inte är terroistmanipulerad så har den sina fördelar. En amerikansk portion kostar lika mycket som en svensk portion men är dubbelt så stor. Plus att det är helt socialt accepterat att ta med sig resterna hem, vilket innebär att mat man äter ute kostar halva priset, och mat man äter hemma inte behöver lagas utan bara värmas i mikron.
5. Människorna.
Trots att det finns mera freaks här än på något annat ställe jag har varit, så finns det också rätt många normala människor. Precis alla man träffar är jättesociala och jättetrevliga, och en del av dem har dessutom en personlighet. Och en del av dem som besitter alla de här egenskaperna har till och med en intressant och bra personlighet. Det är dem jag umgås med.
6. Riktig post.
Jag får mer riktig post här än hemma. Och mindre räkningar.
7. Världsfreden.
Det kanske låter ironiskt i ett land som detta, men det känns ändå som att jag har lyckats bidra riktigt bra till världsfreden här, framför allt på Sweatshop Watch, men även på den antikrigsmanifestationen som jag var på för några veckor sedan. Det var en fundraisingtillställning (fundraising är deras favoritsysselsättning) där bland annat Mimi Kennedy agerade värdinna. Det är hon som spelar mamman i TV-serien Dharma & Greg. För dem som inte har sett serien kan jag berätta att hon är en otroligt flummig hippiemamma och med förtjusning kunde jag konstatera att hon inte spelar. Hon är precis så flummig och hippie i verkligheten, med en lyxig miljonärtouch som bara återfinns i Los Angeles. Stolt räckte jag upp handen när de frågade om man var villig att ge ett bidrag till den dokumentärfilm som de höll på att göra om kriget i Irak. Jag råkade ha en 5-dollarssedel i plånboken och tänkte att det kunde vara ett lagom bidrag. Så började budgivningen. "Vem ger tusen dollar?" Fem händer upp i luften. "500?" Ett oräkneligt antal händer upp i luften. De kom aldrig ner till femdollarsnivån så det slutade med att jag inte gav ett öre utöver inträdet...
8. Sverige och Los Angeles.
Ju längre jag stannar här, desto bättre trivs jag. Och desto mer längtar jag hem. Allt blir helt enkelt bättre av att ta en paus från det riktiga livet ibland!
1. Bussen.
Jag åker buss varje dag till jobbet. Det tar en timme och bussen svänger bara en gång, precis innan jag går av.
Först en bakgrundshistoria så att djupet av min uppskattning gentemot min buss i LA framgår: Jag minns med en lätt illamående känsla bussresorna mellan Kungshamra och Bromma när jag pluggade på THS i Stockholm. Först efter en hel termin förstod jag att jag kunde ta den snabba 177:an istället för den långsamma 509:an, som svänger in på en ny väg så fort den får chansen. Jag brukade alltid vara sen med läxorna så jag gick på 509:an i Kungshamra och slog upp min tjocka läxbok. Någon gång efter 20 minuter började jag bli åksjuk och kallsvettas och slog ihop boken. Så gott som återställd klev jag av bussen i Bromma, bara för att slås emot av ångorna från reningsverket som ligger på väg till skolan. Halvt omtöcknad kom jag opåläst till lektionen och var inte helt i form igen förrän efter rasten.
Bra nummer 1 med min buss i LA: Eftersom buss nummer 333 inte svänger på en timme kan jag utan problem läsa hela vägen utan att må illa.
Bra nummer 2 med min buss i LA: Det händer alltid något på buss nummer 333.
Häromdagen var det stor dramatik. Den svarta busschauffören ville inte ge en biljett till en mexikansk kvinna trots att hon hade betalat. Hela bussen engagerade sig i deras argumentation och det anklagades till höger och vänster om rasism och diskrimination varpå busschauffören vägrade att köra en meter till och precis innan jag gick på nästa buss kom polisen och skulle reda ut problemet.
Det är alltid någon som sitter längst fram och pratar högt och ljudligt med busschauffören. Det var t.ex. på bussen som jag fick reda på bomberna i London, jag har lärt mig om livet som hemlös och som krigsveteran och om busschaufförens lingvistiska teorier.
De har precis infört en TV med nyheter på bussen, där jag förra veckan kunde läsa om Sverige under rubriken "Oddly enough news". Tydligen har statsminister Göran Persson talat till folket och beklagat den regnigaste sommaren på 13 år och för att göra svenskarna lite gladare hade han först lovat mer jobb, men när det inte fungerade hade han riktat in sig på svenskarnas svaga sida: svamp. Mycket regn ger mycket svamp.
2. Portishead-fåglarna.
Fåglarna som är med i en av Portisheads låtar bor här i Venice, vilket innebär att man varje dag när man hör fåglarna undermedvetet får samma känsla som när man lyssnar på Portishead.
3. Solen.
Det är alltid solsken i Los Angeles. (Utom på natten.)
4. Portionerna.
De gångerna som maten inte är terroistmanipulerad så har den sina fördelar. En amerikansk portion kostar lika mycket som en svensk portion men är dubbelt så stor. Plus att det är helt socialt accepterat att ta med sig resterna hem, vilket innebär att mat man äter ute kostar halva priset, och mat man äter hemma inte behöver lagas utan bara värmas i mikron.
5. Människorna.
Trots att det finns mera freaks här än på något annat ställe jag har varit, så finns det också rätt många normala människor. Precis alla man träffar är jättesociala och jättetrevliga, och en del av dem har dessutom en personlighet. Och en del av dem som besitter alla de här egenskaperna har till och med en intressant och bra personlighet. Det är dem jag umgås med.
6. Riktig post.
Jag får mer riktig post här än hemma. Och mindre räkningar.
7. Världsfreden.
Det kanske låter ironiskt i ett land som detta, men det känns ändå som att jag har lyckats bidra riktigt bra till världsfreden här, framför allt på Sweatshop Watch, men även på den antikrigsmanifestationen som jag var på för några veckor sedan. Det var en fundraisingtillställning (fundraising är deras favoritsysselsättning) där bland annat Mimi Kennedy agerade värdinna. Det är hon som spelar mamman i TV-serien Dharma & Greg. För dem som inte har sett serien kan jag berätta att hon är en otroligt flummig hippiemamma och med förtjusning kunde jag konstatera att hon inte spelar. Hon är precis så flummig och hippie i verkligheten, med en lyxig miljonärtouch som bara återfinns i Los Angeles. Stolt räckte jag upp handen när de frågade om man var villig att ge ett bidrag till den dokumentärfilm som de höll på att göra om kriget i Irak. Jag råkade ha en 5-dollarssedel i plånboken och tänkte att det kunde vara ett lagom bidrag. Så började budgivningen. "Vem ger tusen dollar?" Fem händer upp i luften. "500?" Ett oräkneligt antal händer upp i luften. De kom aldrig ner till femdollarsnivån så det slutade med att jag inte gav ett öre utöver inträdet...
8. Sverige och Los Angeles.
Ju längre jag stannar här, desto bättre trivs jag. Och desto mer längtar jag hem. Allt blir helt enkelt bättre av att ta en paus från det riktiga livet ibland!
18 augusti 2005
Los Angeles, del 2
Los Angeles bjuder inte på lika många intryck som första veckorna, men det är fortfarande en mycket underlig stad. Jag sitter just nu och dricker "Fat Free Water", sneglar på ett utskick adresserat till "Governor Arnold Schwarzenegger" och tänker på hur lätt det är att få sina fördomar om USA bekräftade. På temat miljö:
Häromdagen bad jag att få papperspåsar istället för plastpåsar i affären, eftersom de håller bättre och det räcker med en papperspåse för alla varor istället för det omvända: två plastpåsar för varje vara (som bara är en ytterst liten överdrift). Och det var inga problem att få allt packat i papperspåsar, men först EFTER att de hade packat allt i tusentals plastpåsar. Varsågod växthuseffekten.
Förra helgen bad jag att få mitt kaffe i en porslinsmugg, eftersom det både är godare och bättre. Men problemet var att porslinsmuggarna (som de faktiskt hade på caféet) var mindre än pappmuggarna. Alltså skulle jag inte få lika mycket kaffe för pengarna, vilket jag tyckte var helt okej. Men det gick nog emot caféets policy, så istället fick jag kaffet i pappmuggen OCH en porslinsmugg som jag kunde hälla över det i för att få den rätta känslan. Varsågod igen växthuseffekten.
Igår åkte jag bil hem från jobbet. En sträcka som egentligen tar ca 20 minuter tog en timme eftersom det var trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, där en bil med 2 eller fler personer räknas som "carpool" och får åka i en särskild carpool lane (så ovanligt är det att man samåker). Tydligen fanns det ett ganska bra järnvägsnät här för hundra år sedan. Men det köptes upp och lades ner av oljebolagen. Som vi säger i USA: Växthuseffekten, you owe me one...
Häromdagen bad jag att få papperspåsar istället för plastpåsar i affären, eftersom de håller bättre och det räcker med en papperspåse för alla varor istället för det omvända: två plastpåsar för varje vara (som bara är en ytterst liten överdrift). Och det var inga problem att få allt packat i papperspåsar, men först EFTER att de hade packat allt i tusentals plastpåsar. Varsågod växthuseffekten.
Förra helgen bad jag att få mitt kaffe i en porslinsmugg, eftersom det både är godare och bättre. Men problemet var att porslinsmuggarna (som de faktiskt hade på caféet) var mindre än pappmuggarna. Alltså skulle jag inte få lika mycket kaffe för pengarna, vilket jag tyckte var helt okej. Men det gick nog emot caféets policy, så istället fick jag kaffet i pappmuggen OCH en porslinsmugg som jag kunde hälla över det i för att få den rätta känslan. Varsågod igen växthuseffekten.
Igår åkte jag bil hem från jobbet. En sträcka som egentligen tar ca 20 minuter tog en timme eftersom det var trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, där en bil med 2 eller fler personer räknas som "carpool" och får åka i en särskild carpool lane (så ovanligt är det att man samåker). Tydligen fanns det ett ganska bra järnvägsnät här för hundra år sedan. Men det köptes upp och lades ner av oljebolagen. Som vi säger i USA: Växthuseffekten, you owe me one...
22 juli 2005
Terrorismen tar sig nya uttryck
Vi har redan sett en uppsjö av tricks som terrorister använder sig av för att få sin vilja igenom - bomber, kapade flygplan, kärnvapen, biologiska stridsmedel - det ena mer avancerat än det andra.
Senast var det bomber i Londons tunnelbana. Hemskt, verkligen. Men ändå tror jag att det bara var en cover up för det riktiga, stora hotet: traditionell biologisk krigsföring - dålig mat.
Först en reservation/ett förtydligande. Förra veckan skrev jag ju om amerikaner som inte tycks ha mognat en dag efter högstadiet eftersom de varken städar eller lagar mat. Om hela sanningen ska fram så gör inte jag heller det så man skulle kunna säga att jag har hittat hem. Hur som helst så resulterar det i att jag äter ute rätt mycket och det är det som gör att jag har gjort den här skrämmande upptäckten.
Tidigare i mitt 26-åriga liv har jag på sin höjd fått hår i maten som jag har beställt på restaurang. Möjligen har jag råkat ut för något annat äckel, men långt ifrån så systematiskt och omfattande som nu.
Och jag har bevis på att det inte bara är USA, terroristernas favorit, som är utsatt för hot. Det vi pratar om är ett globalt förfall av restaurangbranschen som hotar att ta död på alla oss som inte besitter de postapokalyptiska kunskaperna.*
Bevis 1: Stockholm, juni.
Maträtt: Grekisk sallad
Ingrediens: Fetaost
Angreppsmetod: mögel
Bevis 2: Los Angeles, juli.
Maträtt: Wrap
Ingrediens: Tortilla
Angreppsmetod: mögel
Bevis 3: Lund, juli.
Maträtt: N/A
Ingrediens: N/A
Angreppsmetod: mögel
Bevis 4: Los Angeles, juli.
Maträtt: Burrito
Ingrediens: Tortilla
Angreppsmetod: mögel
Bevis 5: Santa Monica, juli.
Maträtt: Vegetarisk hamburgare
Ingrediens: Sallad
Angreppsmetod: larv
Om det är en direkt attack där de planterar ut mögel och annat äckel i maten eller om det är en följdeffekt av något ännu större är inte helt klart.
Kanske är det till och med så att U-länderna (där både mat och terrorister kommer från) har börjat behålla maten de producerar för eget bruk och vad vi ser här är brist på färskvaror/ökning av dålig mat som ett resultat av deras ohyfsade sätt att ta det som är vårt enligt alla frihandelsavtal.
Slutsatsen måste bli: Låt oss alla vara lite snällare mot dem som vi brukar anklaga för att vara terrorister (invandrare, muslimer, arbetarklassen etc.), så kanske de slutar upp med den här hemska konspirationen som stryper vår tillförsel av bra restaurangmat och på ett så förnedrande sätt tvingar oss att inse våra brister i den så enkla, men livsnödvändiga, konsten att laga mat själva.
På tal om förnedring. Igår läste jag/hörde jag två personer som just hade varit med om något av det mest förnedrande som hade hänt dem i hela sitt liv.
1. Oprah Winfrey. Som blev avvisad från en Hermesaffär i Paris när hon ville köpa en handväska efter stängningsdags.
2. En sömmerska i Los Angeles vars chef omedelbart avskedade och spottade efter henne när hon bad att få sin lön.
Vad ska man säga? Det finns bara en Hermesaffär, men det finns tusentals arbetsgivare i klädbranschen. Stackars Oprah...
Till sist några visdomens ord från Marie Antoinette som är värda att tänka på både för oss som är utsatta för terroristhot och för dem som tvingas sluta på sitt jobb.
"Om de inte har råd med bröd, varför äter de inte kakor istället?"
Vilket är precis vad jag praktiserar. Det var kloka ord som står sig genom alla tider. Tack Marie!
*sånt man måste kunna när det inte finns några maskiner eller slavar kvar
(För er som inte förstod det, så var det här mest bara en massa ironi.)
Senast var det bomber i Londons tunnelbana. Hemskt, verkligen. Men ändå tror jag att det bara var en cover up för det riktiga, stora hotet: traditionell biologisk krigsföring - dålig mat.
Först en reservation/ett förtydligande. Förra veckan skrev jag ju om amerikaner som inte tycks ha mognat en dag efter högstadiet eftersom de varken städar eller lagar mat. Om hela sanningen ska fram så gör inte jag heller det så man skulle kunna säga att jag har hittat hem. Hur som helst så resulterar det i att jag äter ute rätt mycket och det är det som gör att jag har gjort den här skrämmande upptäckten.
Tidigare i mitt 26-åriga liv har jag på sin höjd fått hår i maten som jag har beställt på restaurang. Möjligen har jag råkat ut för något annat äckel, men långt ifrån så systematiskt och omfattande som nu.
Och jag har bevis på att det inte bara är USA, terroristernas favorit, som är utsatt för hot. Det vi pratar om är ett globalt förfall av restaurangbranschen som hotar att ta död på alla oss som inte besitter de postapokalyptiska kunskaperna.*
Bevis 1: Stockholm, juni.
Maträtt: Grekisk sallad
Ingrediens: Fetaost
Angreppsmetod: mögel
Bevis 2: Los Angeles, juli.
Maträtt: Wrap
Ingrediens: Tortilla
Angreppsmetod: mögel
Bevis 3: Lund, juli.
Maträtt: N/A
Ingrediens: N/A
Angreppsmetod: mögel
Bevis 4: Los Angeles, juli.
Maträtt: Burrito
Ingrediens: Tortilla
Angreppsmetod: mögel
Bevis 5: Santa Monica, juli.
Maträtt: Vegetarisk hamburgare
Ingrediens: Sallad
Angreppsmetod: larv
Om det är en direkt attack där de planterar ut mögel och annat äckel i maten eller om det är en följdeffekt av något ännu större är inte helt klart.
Kanske är det till och med så att U-länderna (där både mat och terrorister kommer från) har börjat behålla maten de producerar för eget bruk och vad vi ser här är brist på färskvaror/ökning av dålig mat som ett resultat av deras ohyfsade sätt att ta det som är vårt enligt alla frihandelsavtal.
Slutsatsen måste bli: Låt oss alla vara lite snällare mot dem som vi brukar anklaga för att vara terrorister (invandrare, muslimer, arbetarklassen etc.), så kanske de slutar upp med den här hemska konspirationen som stryper vår tillförsel av bra restaurangmat och på ett så förnedrande sätt tvingar oss att inse våra brister i den så enkla, men livsnödvändiga, konsten att laga mat själva.
På tal om förnedring. Igår läste jag/hörde jag två personer som just hade varit med om något av det mest förnedrande som hade hänt dem i hela sitt liv.
1. Oprah Winfrey. Som blev avvisad från en Hermesaffär i Paris när hon ville köpa en handväska efter stängningsdags.
2. En sömmerska i Los Angeles vars chef omedelbart avskedade och spottade efter henne när hon bad att få sin lön.
Vad ska man säga? Det finns bara en Hermesaffär, men det finns tusentals arbetsgivare i klädbranschen. Stackars Oprah...
Till sist några visdomens ord från Marie Antoinette som är värda att tänka på både för oss som är utsatta för terroristhot och för dem som tvingas sluta på sitt jobb.
"Om de inte har råd med bröd, varför äter de inte kakor istället?"
Vilket är precis vad jag praktiserar. Det var kloka ord som står sig genom alla tider. Tack Marie!
*sånt man måste kunna när det inte finns några maskiner eller slavar kvar
(För er som inte förstod det, så var det här mest bara en massa ironi.)
18 juli 2005
Los Angeles, del 1
Hej,
Jag antar att ni sitter som på nålar och undrar hur jag har det och vad som händer här i Los Angeles. Lugn, jag ska berätta...
Det känns som att jag landade bara för några dagar sedan så jag har inte riktigt hört av mig till Sverige ännu. Som ni kan läsa i min blogg, som jag har fått i present av Kristina, så landade jag klockan fem fredagen den 1 juli (det är allt som står i bloggen än så länge, men den ska uppdateras). Sedan dess har jag mest jobbat och turistat och hängt med de få människorna jag känner här och med Johan Koch som var här på blixtvisit i helgen.
Los Angeles är en mycket underlig stad. Jag förstår inte riktigt vilka som väljer att bo här. Det känns lite som att världens största samling av "de tuffa i högstadiet" finns här - de som är väldigt häftiga för att de är snygga eller har stora bilar (motsv. epa-traktor eller trimmad moppe i högstadiet), men inte riktigt har koll på läget. Så medan de visar upp sig och sina prylar och beundrar varandra och varandras prylar, så förfaller staden sakta men säkert för ingen orkar ta hand om städning, matlagning och andra tråkiga saker.
Exempel 1: Venice
Venice är där jag bor. Det ligger vid stranden och det är visst här som de spelar in Baywatch och den där serien om cyklande poliser i LA om jag har förstått det rätt. Det skulle kunna ha en otrolig potential, för det är en väldigt lång och fin strand med en lång och fin strandpromenad och tydligen finns det många konstnärer här i krokarna. Men det är den där högstadiementaliteten som gör att de inte riktigt når hela vägen fram. Nu är Venice en blandning av det värsta från två världar - de flummiga hippiesarna och de tuffa gymkillarna. (Glöm Bush och Bin Ladin - flummiga hippiesar och tuffa gymkillar är de absolut värsta extremerna som finns.)
De flummiga hippiesarna verkar tycka att hemlöshet är något av ett ideal, vilket resulterar i att de mer än gärna äter mat ur soporna fastän de skulle ha råd att köpa mat, de går omkring barfota i aldrig tvättade kläder fastän deras mammor säkert skulle ställa upp både att tvätta kläder och köpa skor. Plus att de såklart spelar gitarr, ler fånigt och röker på så mycket så att man kan bli hög bara av att ta en promenad längs stranden.
De tuffa gymkillarna går på Muscle Beach-gymmet - ett utomhusgym där man tränar till allmän beskådan. Där står de bitiga gymkillarna och plockar äpplen (ni vet när man sträcker armarna upp i luften och plockar låtsasäpplen) och rättar till sina bälten. Musklerna kommer definitivt inte från träning, de är snarare ett resultat av steroider och silikon. Alternativt cyklar man längs stranden och ser väldigt hård ut för att man tycker att det är tufft att som fullvuxen man att sitta i en för stor trehjuling som man vevar fram med händerna istället för, som på en normal cykel, trampar med fötterna.
Exempel 2: Holllywood
Det är här de tuffa i högstadiet verkligen kommer till sin rätt. De är snygga och de jobbar i Hollywood. Det räcker. Sedan att Hollywood ser ut som ett stökigt tonårsrum och inte har något att erbjuda spelar inte så stor roll. Medan världen utanför pågår för fullt nöjer sig Hollywoodmänniskan med att den befinner sig just i Hollywood, jobbar i filmindustrin (läs kör ut mat till inspelningsplatser/säljer godis på biografen/rullar ut röda mattor) och ser rätt mycket kändisar (av de kändisspottingexemplen jag har hört hittills har jag inte känt igen ett enda namn, möjligen något ansikte). De har också det här desperata behovet av att tillhöra det tuffa gänget och tar i så mycket så att de nästan spricker. "Christina Aguilera är SÅ kort på riktigt och SÅ himla fult sminkad!" och "jag har en kompis som jobbar ganska nära Britney och alltså vet du varför hon startade den där TV-showen? Hon hade inga kompisar! Hon gjorde en show så att hon kunde få prata med någon - även om det bara var en kamera, så desperat var hon!" (faktiskt helt riktiga citat som jag har snappat upp).
Nu har jag inte ens börjat berätta om vad jag gör. Jag formger informationsmaterial och gör research om globalisering i klädindustrin för Sweatshop Watch, www.sweatshopwatch.org. Det är fantastiskt intressant. Återkommer med chockerande siffror och exempel på illa behandlade klädarbetare, men nu ska ni få återgå till ert arbete.
Kramar från Sofia
PS. För er som kanske vill hälsa på, slutet av augusti passar bra. Det skulle vara jättekul om ni kommer! (Joel, jag vet exakt var jag ska utföra manusuppdraget, vi går dit om du kommer.) Jag funderar på att möjligen stanna lite längre om jag har råd så då kanske det går bra i början av september också.
Jag antar att ni sitter som på nålar och undrar hur jag har det och vad som händer här i Los Angeles. Lugn, jag ska berätta...
Det känns som att jag landade bara för några dagar sedan så jag har inte riktigt hört av mig till Sverige ännu. Som ni kan läsa i min blogg, som jag har fått i present av Kristina, så landade jag klockan fem fredagen den 1 juli (det är allt som står i bloggen än så länge, men den ska uppdateras). Sedan dess har jag mest jobbat och turistat och hängt med de få människorna jag känner här och med Johan Koch som var här på blixtvisit i helgen.
Los Angeles är en mycket underlig stad. Jag förstår inte riktigt vilka som väljer att bo här. Det känns lite som att världens största samling av "de tuffa i högstadiet" finns här - de som är väldigt häftiga för att de är snygga eller har stora bilar (motsv. epa-traktor eller trimmad moppe i högstadiet), men inte riktigt har koll på läget. Så medan de visar upp sig och sina prylar och beundrar varandra och varandras prylar, så förfaller staden sakta men säkert för ingen orkar ta hand om städning, matlagning och andra tråkiga saker.
Exempel 1: Venice
Venice är där jag bor. Det ligger vid stranden och det är visst här som de spelar in Baywatch och den där serien om cyklande poliser i LA om jag har förstått det rätt. Det skulle kunna ha en otrolig potential, för det är en väldigt lång och fin strand med en lång och fin strandpromenad och tydligen finns det många konstnärer här i krokarna. Men det är den där högstadiementaliteten som gör att de inte riktigt når hela vägen fram. Nu är Venice en blandning av det värsta från två världar - de flummiga hippiesarna och de tuffa gymkillarna. (Glöm Bush och Bin Ladin - flummiga hippiesar och tuffa gymkillar är de absolut värsta extremerna som finns.)
De flummiga hippiesarna verkar tycka att hemlöshet är något av ett ideal, vilket resulterar i att de mer än gärna äter mat ur soporna fastän de skulle ha råd att köpa mat, de går omkring barfota i aldrig tvättade kläder fastän deras mammor säkert skulle ställa upp både att tvätta kläder och köpa skor. Plus att de såklart spelar gitarr, ler fånigt och röker på så mycket så att man kan bli hög bara av att ta en promenad längs stranden.
De tuffa gymkillarna går på Muscle Beach-gymmet - ett utomhusgym där man tränar till allmän beskådan. Där står de bitiga gymkillarna och plockar äpplen (ni vet när man sträcker armarna upp i luften och plockar låtsasäpplen) och rättar till sina bälten. Musklerna kommer definitivt inte från träning, de är snarare ett resultat av steroider och silikon. Alternativt cyklar man längs stranden och ser väldigt hård ut för att man tycker att det är tufft att som fullvuxen man att sitta i en för stor trehjuling som man vevar fram med händerna istället för, som på en normal cykel, trampar med fötterna.
Exempel 2: Holllywood
Det är här de tuffa i högstadiet verkligen kommer till sin rätt. De är snygga och de jobbar i Hollywood. Det räcker. Sedan att Hollywood ser ut som ett stökigt tonårsrum och inte har något att erbjuda spelar inte så stor roll. Medan världen utanför pågår för fullt nöjer sig Hollywoodmänniskan med att den befinner sig just i Hollywood, jobbar i filmindustrin (läs kör ut mat till inspelningsplatser/säljer godis på biografen/rullar ut röda mattor) och ser rätt mycket kändisar (av de kändisspottingexemplen jag har hört hittills har jag inte känt igen ett enda namn, möjligen något ansikte). De har också det här desperata behovet av att tillhöra det tuffa gänget och tar i så mycket så att de nästan spricker. "Christina Aguilera är SÅ kort på riktigt och SÅ himla fult sminkad!" och "jag har en kompis som jobbar ganska nära Britney och alltså vet du varför hon startade den där TV-showen? Hon hade inga kompisar! Hon gjorde en show så att hon kunde få prata med någon - även om det bara var en kamera, så desperat var hon!" (faktiskt helt riktiga citat som jag har snappat upp).
Nu har jag inte ens börjat berätta om vad jag gör. Jag formger informationsmaterial och gör research om globalisering i klädindustrin för Sweatshop Watch, www.sweatshopwatch.org. Det är fantastiskt intressant. Återkommer med chockerande siffror och exempel på illa behandlade klädarbetare, men nu ska ni få återgå till ert arbete.
Kramar från Sofia
PS. För er som kanske vill hälsa på, slutet av augusti passar bra. Det skulle vara jättekul om ni kommer! (Joel, jag vet exakt var jag ska utföra manusuppdraget, vi går dit om du kommer.) Jag funderar på att möjligen stanna lite längre om jag har råd så då kanske det går bra i början av september också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)