Bra saker med Los Angeles

Med tanke på responsen jag har fått på mina mail så har jag förstått att det nog inte har framgått tidigare - jag gillar LA och trivs toppen här. Så jag tänkte dela med mig av några saker som jag verkligen uppskattar.

1. Bussen.
Jag åker buss varje dag till jobbet. Det tar en timme och bussen svänger bara en gång, precis innan jag går av.

Först en bakgrundshistoria så att djupet av min uppskattning gentemot min buss i LA framgår: Jag minns med en lätt illamående känsla bussresorna mellan Kungshamra och Bromma när jag pluggade på THS i Stockholm. Först efter en hel termin förstod jag att jag kunde ta den snabba 177:an istället för den långsamma 509:an, som svänger in på en ny väg så fort den får chansen. Jag brukade alltid vara sen med läxorna så jag gick på 509:an i Kungshamra och slog upp min tjocka läxbok. Någon gång efter 20 minuter började jag bli åksjuk och kallsvettas och slog ihop boken. Så gott som återställd klev jag av bussen i Bromma, bara för att slås emot av ångorna från reningsverket som ligger på väg till skolan. Halvt omtöcknad kom jag opåläst till lektionen och var inte helt i form igen förrän efter rasten.

Bra nummer 1 med min buss i LA: Eftersom buss nummer 333 inte svänger på en timme kan jag utan problem läsa hela vägen utan att må illa.

Bra nummer 2 med min buss i LA: Det händer alltid något på buss nummer 333.

Häromdagen var det stor dramatik. Den svarta busschauffören ville inte ge en biljett till en mexikansk kvinna trots att hon hade betalat. Hela bussen engagerade sig i deras argumentation och det anklagades till höger och vänster om rasism och diskrimination varpå busschauffören vägrade att köra en meter till och precis innan jag gick på nästa buss kom polisen och skulle reda ut problemet.

Det är alltid någon som sitter längst fram och pratar högt och ljudligt med busschauffören. Det var t.ex. på bussen som jag fick reda på bomberna i London, jag har lärt mig om livet som hemlös och som krigsveteran och om busschaufförens lingvistiska teorier.

De har precis infört en TV med nyheter på bussen, där jag förra veckan kunde läsa om Sverige under rubriken "Oddly enough news". Tydligen har statsminister Göran Persson talat till folket och beklagat den regnigaste sommaren på 13 år och för att göra svenskarna lite gladare hade han först lovat mer jobb, men när det inte fungerade hade han riktat in sig på svenskarnas svaga sida: svamp. Mycket regn ger mycket svamp.

2. Portishead-fåglarna.
Fåglarna som är med i en av Portisheads låtar bor här i Venice, vilket innebär att man varje dag när man hör fåglarna undermedvetet får samma känsla som när man lyssnar på Portishead.

3. Solen.
Det är alltid solsken i Los Angeles. (Utom på natten.)

4. Portionerna.
De gångerna som maten inte är terroistmanipulerad så har den sina fördelar. En amerikansk portion kostar lika mycket som en svensk portion men är dubbelt så stor. Plus att det är helt socialt accepterat att ta med sig resterna hem, vilket innebär att mat man äter ute kostar halva priset, och mat man äter hemma inte behöver lagas utan bara värmas i mikron.

5. Människorna.
Trots att det finns mera freaks här än på något annat ställe jag har varit, så finns det också rätt många normala människor. Precis alla man träffar är jättesociala och jättetrevliga, och en del av dem har dessutom en personlighet. Och en del av dem som besitter alla de här egenskaperna har till och med en intressant och bra personlighet. Det är dem jag umgås med.

6. Riktig post.
Jag får mer riktig post här än hemma. Och mindre räkningar.

7. Världsfreden.
Det kanske låter ironiskt i ett land som detta, men det känns ändå som att jag har lyckats bidra riktigt bra till världsfreden här, framför allt på Sweatshop Watch, men även på den antikrigsmanifestationen som jag var på för några veckor sedan. Det var en fundraisingtillställning (fundraising är deras favoritsysselsättning) där bland annat Mimi Kennedy agerade värdinna. Det är hon som spelar mamman i TV-serien Dharma & Greg. För dem som inte har sett serien kan jag berätta att hon är en otroligt flummig hippiemamma och med förtjusning kunde jag konstatera att hon inte spelar. Hon är precis så flummig och hippie i verkligheten, med en lyxig miljonärtouch som bara återfinns i Los Angeles. Stolt räckte jag upp handen när de frågade om man var villig att ge ett bidrag till den dokumentärfilm som de höll på att göra om kriget i Irak. Jag råkade ha en 5-dollarssedel i plånboken och tänkte att det kunde vara ett lagom bidrag. Så började budgivningen. "Vem ger tusen dollar?" Fem händer upp i luften. "500?" Ett oräkneligt antal händer upp i luften. De kom aldrig ner till femdollarsnivån så det slutade med att jag inte gav ett öre utöver inträdet...

8. Sverige och Los Angeles.
Ju längre jag stannar här, desto bättre trivs jag. Och desto mer längtar jag hem. Allt blir helt enkelt bättre av att ta en paus från det riktiga livet ibland!

Los Angeles, del 2

Los Angeles bjuder inte på lika många intryck som första veckorna, men det är fortfarande en mycket underlig stad. Jag sitter just nu och dricker "Fat Free Water", sneglar på ett utskick adresserat till "Governor Arnold Schwarzenegger" och tänker på hur lätt det är att få sina fördomar om USA bekräftade. På temat miljö:

Häromdagen bad jag att få papperspåsar istället för plastpåsar i affären, eftersom de håller bättre och det räcker med en papperspåse för alla varor istället för det omvända: två plastpåsar för varje vara (som bara är en ytterst liten överdrift). Och det var inga problem att få allt packat i papperspåsar, men först EFTER att de hade packat allt i tusentals plastpåsar. Varsågod växthuseffekten.

Förra helgen bad jag att få mitt kaffe i en porslinsmugg, eftersom det både är godare och bättre. Men problemet var att porslinsmuggarna (som de faktiskt hade på caféet) var mindre än pappmuggarna. Alltså skulle jag inte få lika mycket kaffe för pengarna, vilket jag tyckte var helt okej. Men det gick nog emot caféets policy, så istället fick jag kaffet i pappmuggen OCH en porslinsmugg som jag kunde hälla över det i för att få den rätta känslan. Varsågod igen växthuseffekten.

Igår åkte jag bil hem från jobbet. En sträcka som egentligen tar ca 20 minuter tog en timme eftersom det var trafikstockning på den sexfiliga motorvägen, där en bil med 2 eller fler personer räknas som "carpool" och får åka i en särskild carpool lane (så ovanligt är det att man samåker). Tydligen fanns det ett ganska bra järnvägsnät här för hundra år sedan. Men det köptes upp och lades ner av oljebolagen. Som vi säger i USA: Växthuseffekten, you owe me one...